Under dagens lopp hade man ridit en snitseljakt utan räv i Drottningholms omgivningar, och intresset för terrängridning var därigenom i allra högsta grad vaket. Förslaget om Klubbens bildande antogs därför med acklamation och en kommitté valdes att utarbeta stadgar.

Kommitté bestod av

Ordförande

H.K.H. Prins Carl

Ledamöter

• Kapten Matern
• Löjtnant greve Wirsén
• Löjtnant Mesterton
• Stallmästaren Friherre von Essen

Sekreterare

• Löjtnant Nyblaeus
• Greve H. Wrangel

Denna kommitté utarbetade stadgar vilka antogs på sammanträde å Ulriksdals värdshus den 8 november, vid vilket tillfälle kommittén upphöjdes till rang, heder och värdighet av styrelse. Därmed hade Klubben blivit stiftad och erhöll i dopet namnet “Fäldtrittklubben”. Någon annan fältrittklubb fanns nämligen icke då i Sverige. Namnet “Stockholms Fäldtrittklubb” fick den några år senare, då andra klubbar på olika orter hade bildats efter denna den äldsta svenska fäldtrittklubbens mönster.

Förutom den ovan omtalade ritten vid Drottningholm företogs hösten 1886 en snitseljakt utan räv i trakten av Ulriksdal med samling vid Ålkistan. Ritten avslutades med en tävling, en chasse á vue, varvid rävsvansen, upphängd i ett träd, togs av Löjtnant B. Munck vid Smålands husarregemente. Klubbens sekreterare Löjtnant G. Nyblaeus vid Kungl. Livregementets Husarcorps, som själv ledde ritten såsom master, skrev sedan i klubbens liggare en kritik varibland det bl. a heter: “De som rida förbi ett hinder, varöver spåret ledes, få anse sig såsom åskådare ej såsom deltagare i ritten”. Deltagarnas antal var 14 däribland de tre prinsarna. Efter rittens slut intogs gemensam middag å Ulriksdals värdshus.

Dessutom företogs en distansritt Stockholm-Uppsala den 4 december. Samlingen skedde vid Stallmästaregården kl. 7 fm. och framkomsten till Uppsala kl. 4.15 em. Ryttarna, 16 till antalet, varibland Prinsarna Oscar och Carl, voro indelade i 3 á 4 avdelningar, som redo oberoende av varandra. Sista milen från Fredrikslunds gård, där ägaren Baron Cederström bjöd på förfriskningar, reds dock i avdelning. I Uppsala intogs middag hos H.K.H. Prins Eugen, Bäfverns gränd nr 6. Återfärden skedde med järnväg dagen därpå. Även över denna ritt har Löjtnant Nyblaeus skrivit kritik vari bl. a förordas “att skärpa beslaget med skruvhakar samt att använda buffertar i hästskorna. Vidare varnas ryttarna att under skrittpassen för ofta sitta av och leda hästarna, emedan sadelläget då lätt rubbas och onödig tid förspilles” Detta var början av klubbens långa historia, hämtat ur vår jubileumsskrift.

Vill Du läsa mer om vår historia, köp jubileumsskriften “100 år av Hubertusjakter, 1896-1996” som finns till försäljning på Kansliet. Jubileumsjakten 1996 finns dokumenterad på video samt i klubbtidningen SFK-nytt 1996-97.