Vi Kom, Vi Red, Vi Segrade.

Mest av alla segrade Therese Lingbert, som tog rävsvansen tätt följd av Elin Rödjare, men vi andra i jaktfältet kände oss också som segrare där på Gärdet. Vi hade upplevt den fantastiska miljön på Djurgården, vi hade mötts av vänliga leenden och vi hade tillsammans med våra hästar tagit ut oss och tagit oss runt hela Hubertusjakten.

Men det gick så snabbt förbi

Det var bara tre och en halv timme tidigare som Ulf Gunnehed, SFK:s ordförande, hade hälsat oss välkomna och Jael Ahlin, vår präst, hållit korum och vi sjöng ”Härlig är jorden”. Allt inramat av Beyrons stiliga vagn och Samuels vackra trumpetackompanjemang. Vår Master Björn Beckman hade startat Hubertusjakten av årgång 2019, vilket betyder att det var det 123:e året som SFK:s jaktfält gav sig iväg på Hubertusjakt. I jaktformering trevade vi försiktigt iväg i skritt för att sedan gå upp i trav och sedan ekade ”Tally Ho” över Fisksjöäng och pulsen ökade på er ridande skribent. Vi tog oss runt i några vackra bågar som innehöll hindren som vi vid det här laget känner igen som vår egen skugga. Avslutningen med vagnarna är snygg och det tyckte publiken också när vi galopperade förbi med blicken fäst på ekarna, 200 meter efter vagnarna. Vi tog oss snabbt in i skogen och red fram till Universitetsängarna där vi tog klassikern ”Parkbänkarna” för att elegant ta oss igenom hagarna med stockar och bort till det lilla doppet som kylde våra fyrbenta kamraters hovar. Därefter var det förflyttning utefter Laduviken där vi mötte löparna till Höstrusket innan vi gav oss in i Lill-Jansskogens skyddande famn och tog oss till Rolands ärtsoppa på Ryttarstadion.

Därefter följde vi Beyrons vagn förbi Stadion och ut på Valhallavägen för att anlända till Gärdet och de hinder som vi byggt där. Annicas funktionärer var strategiskt utspridda, så jaktfältet kunde ge sig hän och forcerade stock med granris, parkbänkar, stocken mellan bergen och stigsprången. Allt till den samlade publikens förtjusning. Jaktfältet styrde sedan kosan mot Djurgården där vi i samlad galopp i kollon med två red fram på den östra kanalbanken, vilket var en vacker syn för både oss och övriga runt omkring. Vi tog oss sedan in mot Frisens park via ett magiskt bokskogsparti för att sedan hoppa två stigsprång, vilket det ena uppmättes till 109 cm som också gick att känna i hästen. Vi hade nu kommit till vårt andra stopp för dagen, Rosendals slott, där vi förutom dryck också fick höra lite historia om slottet av Gunnar Björkman, från Kungliga Djurgårdsförvaltningen, vars stämma ej gick att missa. Nu var det återtåget till Gärdet som återstod och vi fick några små skutt över stockar och galopper över trevliga fält för att sedan åter se den magnifika gröna ytan bre ut sig framför oss och de sista hindren innan upploppet. Vår Master hade fått blodad tand så vi for fram i vackra bågar och tog ett antal hinder både en och två gånger och i en ordning som fick vår funktionär Bosse att rappt och snabbt korta av avspärrningar så att jaktfältet kunde galoppera igenom.

Vi samlades upp och fick genomgång av upploppet och de två grupper som man kunde välja. Den gruppen som red för svansen gav sig iväg i trav och formade ett led med Master som styrande längst till vänster. Rutinerat hanterades startlinjen så att ingen ”tjuvstartade” och sedan i galopp gav vi oss iväg mot svansen. I det ögonblicket, med gröna fält framför sig, publikens jubel bredvid sig och hästens muskler under sig, så känner man sig som en vinnare.

Therese Lingbert, tog rävsvansen tätt följd av Elin Rödjare på upploppet på Gärdet.

På kvällen tog Hubertusbalen vid, men det är en annan historia…